Det är ju jag i mina arbetskläder. Att jobba i en fabrik är verkligen inget jag trivs med och därför hoppas jag att jag snart kommer vidare i livet. Det är inte det att inte skulle vara roligt på jobbet, för det är det. När man har världens bästa arbetskamrater är det svårt att vara helt olycklig. Det är just mina kära gubbar och de få tjejkollegorna som gör att jag står ut med att släpa mig till arbetet varenda dag. För själva jobbet dödar mitt innersta väsen bit för bit. (Drama queen, jag?) Jag är nämligen en person som måste utvecklas och lära mig nya saker hela tiden för att må bra som människa. Ifall jag upplever att jag står still (mentalt), börjar mitt "jag" nästan som att domna bort och blekna. Det är svårt att förklara, men jag känner mig inte levande när jag inte utmanas intellektuellt. Folk brukar säga att jag borde göra något stimulerande på fritiden, som att läsa intressant litteratur och gå på kvällskurser, men eftersom att mitt jobb är så krävande rent fysiskt orkar jag inte göra något varken innan eller efter jobbet. Det är ju knappt jag orkar hålla mitt sociala liv levande.
Så varför slutar jag inte bara? Ja, det kommer jag att göra. Exakt när vet jag inte, och vart jag ska ta vägen vet jag inte heller, men min målsättning är att komma vidare under de närmaste tolv månaderna. Livet är ett äventyr.
1 kommentarer:
Det är bra att du känner dig själv och vet vad du mår bra av. Sen måste man ibland ta lite läskiga hopp ut i tomma intet för att komma vidare... Jag håller tummarna för dig när du tar det steget!
Skicka en kommentar